Safari

Jag (Annika) är nu hemma på svensk mark. Kom hem igår och saknar redan Maja och Rebecca. Det löste vi genom att skypa idag.
Förra helgen innan jag flög hem avslutade jag tiden i Dar es Salaam med att åka på safari till Selou national park i sydöstra Tanzania.
Jag åkte i ett sånt här litet flygplan. Utsikten var fantastisk och landningen på minimal landningsbana inte så svajig som jag hade trott.

På väg till campen åkte vi förbi många giraffer, bland annat den här.

Jag fick bo i ett stort tält alldeles för mig själv. På morgonen kom min butler med en tebricka. Här är ingången. Tältet var inrett i brittisk kolonial stil med dusch utanför tältduken så att man kunde duscha under stjärnhimlen om kvällarna.

 Jag åkte på jeepsafari, walkingsafari och båtsafari under tre dagar. Här en samling elefanter. Jag såg förutom elefanter och giraffer, buffalo, krokodiler, flodhästar, zebror, lejon, impala, gamar, vildsvin (pumba), vildhundar och en massa andra djur.

 En störtskur fick avsluta dag ett och trots regnkappa var jag dyblöt under.

 Vår guide Mr. Walter. I bakgrunden flodhästar.

 Sen fick vi problem med fläktremmen. Walter ringde mekaniker som kom till platsen och bytte ut vår jeep.

 Man fick inte gå ut själv i mörkret då området inte var inhägnat. En masai lämnade och hämtade mig till maten. I tältet fanns en visselpipa att använda om man skulle vara i fara under natten. Flodhästarna gick till och från sjön nattetid mellan tälten för att hitta betesmark.

 Sista dagen gick jag på en walkingsafari och fick otroligt intressant information om växter och djur av denna kompetenta man. Här står han på en hög spillning från en impala antilop av hankön. De överaskade oss med frukost vid sjökanten och det blev en fin avslutning på safaridagarna samt min Tanzaniavistelse.

Väl hemma i Dar sa jag adjö till mina kumpaner och flög hem till kalla Sverige. Maja och Rebecca stannar fyra veckor till. Uppsats och MVC praktik ska de ägna sig åt. Jag själv ska äta filmjölk. Hej då!

Sista veckan på förlossningen

Vi är redan inne på vår sista förlossningsvecka här i Dar. Tiden har gått väldigt fort, trots att dagarna på sätt och vis är mycket lika varandra. Vi har kommit in i en sorts lunk/rutin med tidiga morgnar, svettiga dagar och simturer på kvällarna. Sol och bad på helgen. Vips, så ska Annika flyga hem redan om en vecka! Märkligt.

I fredags lyckades jag få min 50e förlossning vilket vi firade med att däcka hemma i soffan. Jag tror aldrig att vi har varit så trötta, sedan vi kom hit, som då. Idag fick Rebecca sin 50e, så nu har vi firat med linsgryta och vin. Annika har förlöst sin 49e idag, så vi räknar med kalas i morgon också.

På väg till distrikssjukhuset i Kibiti med dr Donald

Förra veckan var våra lärare Berit och Ingegerd här i stan. De hängde med oss en dag på Amana, fick se lite hur vi har det och handledde oss så gott det gick. På tisdagen besökte vi tillsammans World Lung Foundation där professor Staffan Bergström driver ett projekt för att utbilda läkarassistenter på landsbygden att genomföra akuta kejsarsnitt. Barnmorskorna utbildas i att sköta anestesin under operationen. Igår fick vi möjlighet att åka söder ut i landet och besöka ett av de distriktssjukhus där projektet pågår. Det var fantastiskt kul att se hur väl det var ordnat och fungerande.

På förlossningen i Kibiti blev vi visade PPH-boxen, dvs material som används vid stor blödning. Läkaren förklarade hur man för in en steril kondom i uteruskaviteten och fyller den med vatten för att stoppa blödningen.
Tjejerna i grönt är sjuksköterskestudenter.

Trehjuling-ambulans

Ny och fin operationssal

Här tvättas alla lakan och sjukhuskläder...

...och här hängs de på tork!

Dagens lunch: ugali med gröna blad och röd sås. Det gäller att knåda ugalin ordentligt i handen och trycka till med tummen innan en börjar skopa upp såsen.

Stackars Annika låg hemma i magsjuka två dagar förra veckan men har nu repat sig helt. Till helgen far hon iväg på lyxsafari i Selous-parken. Rebecca kommer att ta emot efterlängtat besök från Sverige, och jag... får väl ta tag i den där uppsatsen som jag ignorerat lite för länge :)

En vecka till

 Vi firade förra veckans helgstart med en middag med våra kära grannar. De är från Italien och vi finner stort nöje att umgås med dem. Laura och dr. Bruno fick grönsaker med ris, samosa, bröd, hummus, mangosallad och vin till middag. Själva kom de med dessert och vi dog en smula av den goda chokladkakan.

Förra veckan var rolig. Vi har varit med på sectio, försökt snabba på återupplivningar, fått ett till tvillingpar, fått en massa andra fina förlossningar och nekat pengar av förlösta mammor (denna värld av korruption...). Helt klart nöjda och med fler erfarenheter med oss tog vi helg redan torsdag kväll och bokade resa till Zanzibar.

 Majas skor har fallit isär. Efter enträgna försök att laga med silvertejp och Lauras bekymmersamma uppsyn vid åsynen av skorna förvandlades dem till ett par tofflor. Och nej, Maja tänker inte slänga dem. Inte än.
Vi tog båten till Stonetown och dalladalla till Kendwa beach på norra delen av ön. Där bodde vi i en triple bandas med skitiga lakan. Stranden var otroligt fin, kilometerlång och bred med turkosfärgat och djupt vatten. Vi försökte plugga till vår sluttenta under parasoll men det blev såklart en del bad och strandpromenader också.

 På lördagskvällen var det fest. Vi hängde med en Sebastian från Schweiz och åt god mat.

 Efter middagen var det uppträdande av en akrobatikgrupp. Jag var sjukt imponerad av deras smidighet tills Maja uttryckte likheten med tillställningen med Dirty Dancing. Då kände jag mig som en vit turist. Igen.

Sen dansade vi hela natten med afrikanska män som lönlöst försökte lära mig (Annika) att dansa med rumpan vilket var svårt men någon form av framsteg gjorde jag nog. Maja däremot kallades för Mama Africa för hennes talang med höfterna!

 Det var mulet både på lördagen och söndagen så bilden ger ingen rättvis bild av den vackra stranden. Men det var vackert.

 På hemvägen stannade vi till i Stonetown. Tyvärr förfaller husen men man ser hur vackra de än gång har varit.

Vi åt lunch på Mercury's bar. Han var född här på Zanzibar men flyttade i tidig ålder. Vi fick den sämsta lunchen vi någonsin ätit, två deciliter salt, tunn soppa med vitt formbröd med myror i. För för mycket pengar. Den åkte upp igen på vägen hem med färjan så den blev extra dyr.

Igår kom Berit och Ingegerd, våra två lärare från Sverige, och hälsade på oss på förlossningen. Det var roligt att se dem. Skönt att få reflektera och prata av oss. De tyckte vi jobbade på bra och undrade vart personalen var. De dricker te sa vi och jobbade vidare.

LUKTER

"Jag vill inte lukta som en placenta" var Rebeccas kommentar i dag strax innan doppet i poolen. Förlossningsavdelningens starka lukt sitter fast i våra näsor och försvinner först efter en dusch med mycket tvål.
En annan lukt är avgaslukt. Bussarna här som alla är av koreansk/japansk modell, spyr ut svart rök efter sig. På vägen till jobbet tvingas vi andas in dessa avgaser och det bränner i hals och lungor.

Idag kom avdelningschefen på att alla ska bära opmössa och munskydd (våra från Sverige som kommer räcka en halv dag...) när vi jobbar. Vi ställde oss frågande till detta då införande av handsprit tordes vara en bättre lösning på att höja aseptiken på avdelningen. Vi sprang iallafall runt med smurfmössor på huvudena halva dagen för att göra dem glada. I morgon har de nog glömt denna nya rutin. Hoppas vi.

Vi har en holländsk barnmorska som volontär på förlossningen. Och i morgon kommer en britt på besök. Snart är det bara mzungos som sprnger runt och fångar barn här på sjukhuset.

Efter en intensiv dag får vi snart somna i nytvättade lakan och dofta tvål i några timmar till...

En sådan festlig dag!

Idag är helgdag i Tanzania eftersom det firas Eid Milad-un-Nabi. Vi ska också fira i kväll, men något helt annat... 

När vi kom till förlossningen vid 06.50 i morse var det helt tomt - även patienterna tycktes ha tagit ledigt. Knappt en timme senare började dock anstormningen av födande kvinnor och avdelningen blev sig lik igen. Förmodligen var det läkarna på antenatalavdelningen som tagit sovmorgon... Den första patienten som kom var en kvinna med ett barn i säte, och den blev min (Majas) tur att förlösa. Det gick hur fint som helst och barnet mådde bra, men sen när moderkakan skulle komma såg jag i stället hur magen blir jättespänd och det som jag trodde var moderkakan som skymtade var i stället ETT HUVUD! Japp, det kom en bebis till! :) Mamman hade inget anat, barnmorskorna hade inget anat, jag hade inget anat. Hur galet som helst. 

Trodde ni nu att den roliga historien var slut!? Nejdå, även Annika fick sig en överraskning på eftermiddagen. Hon förlöste en förstföderska och ut kom en ganska liten bebis. Vår handledare säger då "It's too small, there must be one more". Jajemen, det blev duplex där med! Så nu har vi, som ni förstår, väldigt mycket roligt att fira i kväll.

Amana hospital har en förlossningssal med åtta britsar, där det nästan alltid är minst halvfullt. Varje dag förlöses mellan 40-80 barn. Mödrarna får själva köpa med sig kangas, sterila handskar, bomull, sprutor, oxytocin-ampuller, navelsträngsklamp, rakblad och suturmaterial som barnmorskorna ska använda under förlossningen. När de kommer med värkar tas de först till antenatalavdelningen där läkare undersöker och bedömer hur långt de kommit i förlossningsarbetet. Om modermunnen är öppen 6 cm eller mer får de gå in på förlossningsavdelningen och hoppa upp på en brits. Så fort barnet är förlöst och ev bristning är sydd, ska mammorna upp på benen. De får sätta sig i korridoren och amma medan barnmorskan fyller i lite papper, och sedan eskorteras de iväg till postpartumavdelningen. Tjoff tjoff.

Förlossningssalen

Korridoren mellan förlossningssalen och operationssalen

Britsar och journaler

Förgrund: Överfull låda med kanyler som ställts ut på baksidan
Mitten: Galonunderlägg på tork
Bakgrund: Annika

Den här veckan har vi förlöst ungefär 2 barn var om dagen, och assisterat varandra mycket. Vi har varit med om många snabba, okomplicerade förlossningar men också flera långdragna, riskfyllda och bitvis brutala födslar. Det är både med glädje och sorg som vi nu tar helg.

Zanzibar

Efter 2 veckor på Muhimbili-sjukhuset tog vi en liten paus och åkte till Zanzibar ett par dagar. Bodde på Mustafa's Place på sydöstra kusten där stranden var oändligt lång, sanden vit och vattnet turkost. Vi varvade havsbad med bokläsning, åt god mat, spanade in Kite-surfare och umgicks med backpackers från jordens alla hörn. Tyvärr hann vi inte se något av Stone Town denna gång, med då har vi ju något kvar till nästa...

Tvätt på tork i vardagsrummet

I dalladalla på väg över ön

Mustapha´s place

Frukost tidig morgon

Kor vs kitesurfers

Ebb

Maja tar igen sig

Fiskemarknad i Dar sedd från färjan

Bilder från vår vardag

Vaktens "hus" vid infarten till Baobab Village

Kiosken längst bort i bild, där köper vi mängder av frukt, grönsaker och vatten

En typisk kiosk/bar/matställe som finns överallt, alla med sponsrade skyltar från ett stort läskföretag

Busskillens växelkassa

En buss inifrån utan folk

Helgrapport

Sista dagen före helg i fredags avslutades med en prematur förlossning hos en gravt anemisk kvinna. Maja gjorde ett fantastiskt jobb och hade mig och Rebecca som assistenter. Svettdropparna rann som regndroppar längst en fönsterkant och jag fick badda Majas panna med det som fanns att hitta. Förlossningarna här är med steril rutin istället för ren och det tar lite tid att tänka om. Matta av total förvirring över avdelningens (icke-)organisation begav vi oss hemåt mot vår dagliga simtur.

Så här ser bussarna (dalladalla) ut som vi åker med varje dag

 

I lördags var vi vid stranden två mil norr om stan. Det var skönt att se havet och läsa en hel dag. På vägen hem i bussen delade vi utrymme med fiskekvinnor som fyllde främre delen av bussen med bunkar med färsk fisk. Med tanke på värmen och frånvaron av kylmöjligheter hoppas jag att det inte var alltför lång väg till uppköparna av fisken. Kvinnorna hade pondus, bar de tunga bunkarna på sina huvud med rak rygg och stolthet. Man får ser fantastiskt mycket av det vardagliga livet här från bussarna och jag kan tänka mig att göra om samma tur igen.

 

Söndagskvällen avslutades med besök på vår favoritrestaurang, Ethiopian House. Jag ville fånga maten på bild men vi var så hungriga att det glömdes bort i ivern.

Mätta och mycket nöjda

 

Rebecca snodde med sig en rulle syrat bröd i fickan att ha till frukost i morgon…

I morgon börjar första dagen på sista veckan på Muhimbili National Hospital! 

God natt.